Jag har varit hemma i en vecka nu och jag mår väldigt bra. Operationen blev lyckad och jag är nog en av de få som jag känner som har återhämtat sig så fint. Redan på andra dagen kunde jag duscha själv, diska, städa och plocka undan. Jag gick till och med till skolan för att fixa lite grejer. Jag har orkat med långa promenader och jag klarar av att äta och dricka utan problem. Rekommendation från dietisten var 7-10 dagar med flytande kost, men redan efter 4 dagar började jag med puré mat. Jag blev så svag av flytande kost eftersom jag går igenom en väldig kraftig menstruationsperiod just nu.
Men Det funkar kanon att äta puré. Magen klarar av det väldigt bra, så jag känner mig glad. Detta visar ju att operationen blev lyckad. Det tråkiga är att jag känner inte riktig nån mättnadskänsla som förr. Jag känner att jag är inte hungrig längre, men jag känner inte den här "proppmätt" känslan. Det är säkert bra, det känns bara lite konstigt.
Min tunga känns som den har fått bedövning. Jag vet inte riktigt vad det beror på och det är jobbigt. Jag känner av smaker men tungan är lite stel och bedövad. Jag funderar på om det är en biverkning från operationen eller brist på näring. Ikväll till exempel åt jag lasagne och det var jätte gott. Men jag har inte riktigt lärt mig att njuta av måltiderna på samma sätt som innan operation än. Jag äter så långsamt att jag måste värma min mat flera gånger för att den blir kall. Sen är det faktiskt så att man hinner tappa aptiten om man måste upp och värma maten 50 gånger. Men jag försöker intala mig att det är början och det är alltid jobbigt att börja nya saker. Jag hoppas dock att det blir bättre om någon månad eller så.
Det roliga är att jag redan märker förändring då jag har gått ner 3,5 kilo sen i måndags( början på veckan) och 8 kilo sen jag hade möte med kirurgen den 19 december 2011. Det är jag mycket glad över och det ger mig motivation att fortsätta min resa. Jag kan fortfarande inte fatta att jag har genomgått den här operationen.
Förra söndagen den här tiden på dygnet var jag och min bästa vän på Clarion hotel tapto i Stockholm. Jag var i duschen och tvättade mig med Descutan och hon stod bredvid och gav mig instruktioner. Jag var skit nervös och jag trodde allvarligt att jag skulle dö av nervositet! Jag kan inte förstå att jag har genomfört det här. Det sjunker nog in om någon månad kanske, men just nu är det fortfarande overkligt. Jag har fortfarande stygn på magen som jag måste ta bort nästa vecka men det är ändå ofattbart. Jag funderade på det här i många år men jag trodde allvarligt inte att jag skulle genomföra det. Jag trodde att jag skulle hålla mig i " tankestadiet". Men det var nog tack vare all stöd från familj och vänner som jag vågade ta steget.