Cytologprovtagning

Idag har jag varit för första gången på cellprovtagningen.Det är ju för jävligt att vara tjej ibland. Ju äldre man blir upptäcker man nackdelarna med att vara en kvinna. Seriöst det är gynundersökningar, cellprovstagningar, vad är nästa steg? Jag hade faktiskt ingen aning att en undersökning kallad cellprovstagning ens fanns för att det är ingen som informerar om det. Man fyller år sen ser man ett brev som kommer med posten och där står det att man är kallad till ett sånt prov. Och då tänkte jag varför informerar ingen om detta? Jag har aldrig hört nån som är äldre än mig tala om det, inte i grupper av kvinnor. Jag tror att jag hade varit mindre orolig om jag fick veta i förväg vad det är och faktiskt pratat med dem som gjort det.
Jag var alla fall skit nervös inför undersökningen att jag till och var vaken hela natten. Jag gick visserligen och lade mig vid 3 på morgonen för att jag jobbade och tränade men när jag väl låg i sängen, det enda jag tänkte på var cellprov o cellprov.
Jag funderade till och att stanna hemma för att jag var så rädd att det skulle göra ont. Men på morgonen tog jag mig i kragen med min "rummie" som moralisk stöd och vi tog oss dit. Barnmorskan som tog emot mig var väldigt professionell men samtidigt moderlig, vilket gjorde att det kändes väldigt tryggt. Första frågan jag ställde till henne så fort vi kom in är om cellprovet gör lika ont som att sätta in en kopparspiral när man inte har fött barn. Och så kollade hon på mig och sade : "usch nej, det här kommer du tycka är piece of cake". Jag blev mycket lugnare och innan jag ens hann blinka var det klart. Det var helt otroligt och det gjorde absolut inte ont. Det känns att nån håller på gräver där nere och det är lite obehagligt men det är inget smärtsamt med provtagningen. Så tjejer jag uppmanar er att ta er dit när ni får brevet för att det är helt ofarligt.